Den 23 mars firas Nordens dag, dagen då de nordiska länderna för 58 år sedan undertecknade Helsingforsavtalet, som ända sedan dess har fungerat som en ”konstitution” i det nordiska samarbetet och utgör en hörnsten i samarbetet mellan Nordens länder. Helsingforsavtalet lade grunden till den gemensamma nordiska arbetsmarknaden och det nordiska välfärdssystemet.
Nordens dag, 23 mars, firas som bekant för att markera det nordiska samarbetet och Helsingfors-avtalet från 1962, som ibland en aning högstämt kallas för ”Nordens grundlag”. Under normala omständigheter brukar det ordnas en mängd evenemang, till exempel nordiska gästabud, där vänner och bekanta träffas för trevlig samvaro. Hygge-Norden när det är som bäst. I år är det annorlunda.
Britternas beslut att lämna EU får självfallet konsekvenser för Norden. Men eftersom processen är på hälft, övergångsperioden pågår åtminstone till sista december 2020, och ingen vet hur avtalet mellan Storbritannien och EU kommer att se ut, är det för tidigt att slå fast vad Brexit i praktiken betyder för de nordiska länderna.
För att Norden, enligt statsministrarnas vision, ska utvecklas till att bli världens mest integrerade region bör det bli lättare för medborgare, organisationer och företag att verka i hela Norden. Ett steg mot tätare integration är att införa ett system där nordbor kan identifiera sig elektroniskt i varandras länder.
Det hävdas ofta att det nordiska samarbetet är unikt för att det växer underifrån och inte, i motsats till exempelvis EU, dikteras ovanifrån. Samarbetet står på bred folklig bas. Förvisso, men från början var den kulturella skandinavismen, som småningom utvecklades till dagens nordism, en dröm för den tidens samhällselit.
