För att Norden, enligt statsministrarnas vision, ska utvecklas till att bli världens mest integrerade region bör det bli lättare för medborgare, organisationer och företag att verka i hela Norden. Ett steg mot tätare integration är att införa ett system där nordbor kan identifiera sig elektroniskt i varandras länder.
Processen är igång och leds av norrmannen Tor Alvik som på Föreningarna Nordens och Nordisk kulturkontakts seminarium i Helsingfors presenterade NOBID – Nordic Baltic ID.
Vägen från diskussionen om nordiskt medborgarskap, via ett gemensamt personnummersystem till elektroniskt ID har varit lång och än är vi inte mål, men skall man tro Tor Alvik är det inte långt kvar. Inom 2020 eller senast 2021 ska NOBID vara verklighet.
Bland annat på 1980-talet diskuterades ett ”nordiskt medborgarskap” och en av dem som ofta tog upp frågan var Sveriges tidigare utrikesminister och Nordiska rådets president Karin Söder. Det handlade om att bygga vidare på 1950-talets framgångar med passfrihet, den gemensamma arbetsmarknaden och de sociala rättigheterna. ”Codex Nordica” skulle precisera nordbors medborgerliga rättigheter i grannländerna, men också staternas skyldigheter gentemot medborgarna. Det lyckades inte riktigt, bland annat blev det aldrig utsett en nordisk ombudsman. Som en typisk nordisk kompromiss inrättades informationstjänsten Hallå Norden som numera heter Info Norden.
Diskussionen om ett gemensamt personnummersystem för de nordiska medborgarna har också förts i olika repriser. Senast 2015 förslog Föreningarna Norden att alla nordbor skulle sammanföras i ett gemensamt personnummerregister och därmed bli operativa i hela Norden. Förslaget var optimistiskt, kanske en aning naivt, men det hör till Föreningarna Nordens uppgift att ta initiativ till förslag som underlättar vardagen för vanliga medborgare i Norden.
Processen att etablera sig i ett nordiskt grannland är alltför långsam och besvärlig. Att som utväxlingsstudent, nordjobbare eller ny arbetstagare i ett annat nordiskt land tvingas vänta 4 - 6 veckor för att öppna bankkonto eller ingå hyreskontrakt är oskäligt. Därför tog Föreningarna Norden initiativ till ett gemensamt nordiskt personnummersystem. Det blev dessvärre inget av det. Problemet var inte tekniken, utan juridiken, kanske även politiken.
Men tekniken kom oss till hjälp. Digitaliseringen gör det möjligt att föra nordborna närmare varandra, men det är givet att det också behövs juridik och politik.
Under finskt ordförandeskap i Nordiska ministerrådet (2016) beslöt statsministrarna att lägga fram en plan för hur Norden kan bli ledande inom digitalisering och på ett nordiskt-baltiskt möte föreslog Norge att man kunde gå in för en infrastruktur som överskrider landgränserna bland annat genom utbyte av elektronisk ID.
Året efter uppvaktade Föreningarna Norden politiker i Nordiska rådets Mittengrupp och efter några vändor i Välfärdsutskottet togs e-ID upp på Nordiska rådets session. På ett nordiskt-baltiskt ministermötet samma år skissade man upp planerna på ett gemensamt e-ID och på sommaren hölls NOBID:s konstituerande möte i Köpenhamn. I november 2019 godkände Nordiska rådet förslaget om ett gemensamt elektroniskt ID.
De ivrigaste av oss hann redan uppfatta ett nordiskt e-ID som en reform jämförbar med passunionen. Det blir det inte, eftersom det inte omfattar alla samhällsområden, men det är ett steg i rätt riktning.
Tor Alvik, direktör vid det nygrundade Digitaliseringsdirektoratet i Norge leder NOBID-projektet som följer EU:s digitaliseringsdirektiv Eidas, påpekar att de nordiska länderna hunnit olika långt i utvecklingen av den elektriska identifikationen. Men förutsättningarna är goda för samarbete eftersom samhällena bygger på hög grad av tillit, har en lång erfarenhet av internt samarbete och har utvecklade digitala tjänster.
I Danmark och Norge har över 90 procent av befolkningen e-ID. I Sverige har många den vanligaste bank-ID-tjänsten, medan Finland halkar efter. Det är visserligen möjligt att beställa e-ID, men många finländare nöjer sig med bankkoder.
För att den elektroniska identifikationen ska gälla för hela regionen och alla samhällsområden behövs politiska beslut. Och för att få till stånd beslut behövs påtryckning. Medborgarna vill ha en tätare integrerad region där Norden uppfattas som en utvidgad hemmaplan. Statsministrarna har uttryckt sin vision. Vad väntar övriga beslutsfattare på?
Henrik Wilén
