I det omfattande tvåbandsverket Union eller undergång kartlägger historikerduon Rasmus Glenthøj – Morten Nordhagen Ottosen skandinavismens uppgång och fall. Glenthøj, lektor vid Syddansk universitet i Odense och Ottosen (lektor vid Forsvarets høgskole / Krigsskolen i Oslo) hänvisar till tidigare förbisedda källor och konstaterar att tanken på ett enat Skandinavien inte enbart var rusiga studenters drömmar och fantasier, utan att det på många håll fanns seriösa planer på en skandinavisk stat eller union.
Och på de så kallade studentmötena som Oscar 1 stod värd för deltog också professorer, diplomater, politiker, ämbetsmän och chefredaktörer och andra opinionsbildare.
Planerna på ”trestats- skandinavismen” omfattade Danmark och Norge-Sverige, medan ”fyrstats-skandinavismen innefattade även Finland, som då var ett storfurstendöme under Tsar-Ryssland.
En intressant poäng i sammanhanget är att den politiska skandinavismen fick luft under vingarna efter första Krimkriget (1853 - 56) och Rysslands expansiva politik. Genom att gå samman kunde de små skandinaviska länderna stå emot Rysslands aggression bättre än var för sig, löd resonemanget i Kristiania (Oslo), Köpenhamn och Stockholm.
Glenthøj och Ottosen påpekar att Tsar-Rysslands kraftiga motstånd mot planerna på en skandinavisk stat bottnade främst i att Skt Petersburg skulle isoleras om Öresund stängdes av. I vissa fall verkar det som om historien upprepar sig...
Finlands och Sveriges säkerhetspolitik lades om i snabb takt efter att Ryssland anfallit Ukraina och idag står båda länderna på tröskeln till Nato. Den dagen Finland och Sverige är medlemmar i Nato står Norden samlat i säkerhetspolitisk mening som inte förekommit sedan Kalmarunionens dagar (1397 – 1523). Och Östersjön blir ett Nato-hav
Den nya kursen märktes också på det nordiska statsministermötet i Oslo 15 augusti. Huvudtemat i diskussionerna mellan Jonas Gahr Støre, Mette Frederiksen, Magdalena Andersson, Sanna Marin och Katrin Jakobsdottir var just säkerhetspolitik och Rysslands angrepp på Ukraina. Mötet kan med fog kallas historiskt eftersom det var första statsministermötet sedan Finland och Sverige lämnade in medlemsansökan till Nato.
Även om ministrarna undviker att tala om ett nordiskt block i Nato är det uppenbart att ett samlat Norden ger länderna större tyngd i Nato. Det bevisas inte minst av att de nordiska statsministrarna även träffade Tysklands förbundskansler Olaf Scholz för att diskutera säkerhetsfrågor.
Henrik Wilén
