9 juni firade Åland 100 år av självstyrelse. Sedan Ålands lagting sammanträdde för första gången 9 juni 1922 har dagen kallats för Ålands självstyrelsedag. Devisen för jubileumsåret är 100 år av egensinne, och utan envishet, stolthet och gott självförtroende skulle inte ålänningarna ha kunnat hålla på sin självstyrelse i ett sekel.
Sedan Hedenhös har ålänningarna talat svenska och kulturellt varit en del av Sverige. När Sverige förlorade Finland till tsar-Ryssland efter 1808 - 09 års krig följde Åland med. Men när Finland blev självständigt 1917 ville Åland återgå till svensk överhöghet. Finland ville inte lämna ifrån sig ögruppen och därmed blev den så kallade Ålandsfrågan en inflammerad sak mellan Finland och Sverige. De finska riksdagens beslut om en självstyrelselag 1920 intresserade inte åländska ledare och opinionsbildare och frågan hänsköts till Nationernas Förbund. NF:s kompromiss gick ut på att Åland skulle tillhöra Finland, men garantier skulle ges för Ålands enspråkighet, lokala kultur och sedvänjor samt den självstyrelse som erbjudits 1920.
Långt ifrån alla ålänningar var nöjda med utgången, men i dag kan de säkert blicka 100 år tillbaka och med fog konstatera att bäst som skedde. Som en kulturellt och geografiskt integrerad del av Sverige skulle Åland knappast ha åtnjutit någon särställning, utan snarare ingått som en utvidgad del av Stockholms skärgård.
Åland har egen flagga (1953), egna frimärken (1984) och blev medlem av Nordiska rådet 1970. Åland blev tillsammans med Finland medlem av EU (1995) och använder den gemensamma europeiska valutan euro, men står utanför EU:s skatteunion – lyckat förhandlingsresultat och kanske ett uttryck för egensinnet. Därför tillämpas skattefrihet ombord på fartygen som kryssar mellan Finland och Sverige. För att passagerarna ska få tillgång till tax-free-varorna krävs att fartygen tar i land på Åland innan de fortsätter till slutdestinationen. Åland är Finlands mest välmående landskap och en orsak är sjöfarten, som sedan århundraden är Ålands viktigaste näring, i dag vid sidan av turismen och jordbruket.
I likhet med Färöarna och Grönland åtnjuter Åland självstyrelse, vilket innebär att åländska lagtinget får stifta lagar om hälso- och sjukvård, miljö, undervisning, näringslivsfrågor, kommunförvaltning, polis, post och radio och tv. Men inte om utrikespolitik, tullväsendet, domstolsväsendet och statsbeskattningen. Men i motsats till de två övriga nordiska självstyrelseområdena är Ålandsöarna demilitariserade och neutraliserade.
Ålands demilitarisering regleras av fyra konventioner, Ålandsservitutet (som tillkom efter första Krimkriget 1856), konventionen om Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (Ålandskonvention från 1921), fördraget mellan Finland och Sovjetunionen om Ålandsöarna (1940) och fredsfördraget i Paris (1947).
Finland har skyldighet att försvara Åland i fall av krig, men har inte tillåtelse att i fredstid genomföra militära manövrar på åländskt territorium eller i åländska farvatten. Det är en fråga som ålänningarna understrukit vikten av många gånger och som ibland väckt irritation i Helsingfors. Nu när spänningen ökat i Östersjön har frågan åter aktualiserats.
En av de fördragsslutande parterna genom åren, Sovjetunionen / Ryssland har sedan andra världskrigets slut ett konsulat i Mariehamn, som ska övervaka att demilitariseringen följs. Med tanke på att det är Ryssland, som med sitt anfallskrig på Ukraina gett upphov till ett osäkert läge i Europa, och inte minst i Östersjön, och som resulterat i att Finland och Sverige ansöker om medlemskap i Nato, är det sannolikt att Ålands roll i stormaktspolitiken får debattens svallvågor att gå höga den närmaste framtiden.
Sedan invasionen inleddes i februari har ålänningarna dagligen protesterat utanför det ryska konsulatet och visat prov på att ”fredens öar” är mer än en etikett för det demilitariserade området. Egensinnet kan ta sig många uttryck.
Henrik Wilén
