Jämställdhet mellan könen anses vara en av de grundläggande nordiska värderingarna, även om jämställdhet inte direkt har sina rötter i Norden. Icke desto mindre står jämställdheten högre i kurs i Norden än i de flesta andra regioner i världen. Det kan man med fog hävda utan att göra sig skyldig till självgod nordism.
Internationellt har det väckt en viss uppmärksamhet att fyra av Nordens fem statsministrar är kvinnor och att Finland leds av världens yngsta kvinnliga statsminister och en fempartikoalition där alla partiledare är kvinnor! Det samma gällde för den norska tvåpartiregeringen 2013 – 18 och trepartiregeringen 2018 – 19 fram till rockaden. Lägg därtill att alla tre nordiska EU-länders kommissionärer är kvinnor och att Nordiska ministerrådet för första gången har en kvinnlig generalsekreterare. Utan överdrift kan man säga att det är kvinnorna som styr och ställer i Norden.
Men det har tagit tid. En kort historisk tillbakablick kan vara på sin plats. Först i Norden (och världen) att införa allmän och lika rösträtt och valbarhet för kvinnor var Finland, som 1906 inte var en självständig stat utan ett storfurstendöme under den ryska tsaren. Ibland påpekas att Finland inte var först att ge kvinnor rösträtt, utan att det var Australien och vissa delstater i USA och det stämmer när det gäller själva rösträtten, men kvinnorna i dessa länder var inte valbara. De fick förvisso rösta, men enbart på män...
I det första parlamentsvalet i Finland, lantdagsvalet 1907, invaldes 19 kvinnor av sammanlagt 200 ledamöter. Alla var socialdemokrater.
Första självständiga stat att införa kvinnlig rösträtt och valbarhet var Norge (1913), men det dröjde till 1921 innan den första kvinnan blev invald i Stortinget. Danmark och Island följde upp två år senare (1915). Den första kvinnan valdes in i Alltinget sju år senare (1922). Inte heller danska kvinnor röstade särskilt flitigt på kvinnor. Fram till 1945 var andelen kvinnliga ledamöter i Folketinget bara 2 procent.
Sist i Norden var Sverige, som införde allmän rösträtt 1919. I riksdagsvalet 1921 invaldes en kvinna (av 150 ledamöter) i första kammaren och fyra kvinnor (av 230 ledamöter) i andra kammaren. Det är intressant att Sverige, som i decennier gått i spetsen för jämställdhet på internationella arenor och i dag bedriver en feministisk utrikespolitik, som enda nordiska land i modern tid aldrig haft en kvinnlig regeringschef. Drottningarna Margareta I (1353 - 1412), Kristina (1623 – 1689) och Ulrika Eleonora (1688 – 1741) får ursäkta, men i detta sammanhang räknas de inte riktigt.
Norska Gro Harlem Brundtland var Nordens första kvinnliga statsminister och ledde landet i tre repriser (1981, 1986 – 89 och 1990 – 96). I hennes första regering var åtta av 18 statsråd kvinnor. Gro, som med åren blev något av en landsmoder och på förnamn med hela Norge, var och är en viktig förebild i detta sammanhang. För tillfället styrs Norge av en annan stark kvinna, Erna Solberg, som varit statsminister sedan 2013. I hennes två första kabinett, först med Fremskrittspartiet (Siv Jensen) och sedan efter liberala Venstres (Trine Skei Grande) inträde i regeringen 2018, var alla tre regeringspartiers ordförande kvinnor.
Vigdis Finnbogadottir, som för övrigt fyllde 90 år här om dagen, var Islands, Nordens och Europas första kvinnliga president (1980 – 1996). Efter alla politiska och ekonomiska skandaler fick Island (2009 – 13) sin första kvinnliga statsminister, Jóhanna Sigurdardóttir. Den sittande statsministern, Katrin Jakobsdóttir tillträdde 2017.
2000 fick Finland sin första kvinna som president i Tarja Halonen, som satt i två perioder fram till 2012. Finlands första kvinnliga statsminister, Anneli Jäätteenmäki utsågs efter riksdagsvalet 2003, men hon innehade posten bara några månader. Andra kvinna på den posten var Mari Kiviniemi, som satt ett år (2010 – 11) i slutet av en mandatperiod.
Finlands sittande regering leds av socialdemokraten Sanna Marin sedan hösten 2019. Även de övriga regeringspartiernas ordförande är kvinnor: finansminister Katri Kulmuni, centern, inrikesminister Maria Ohisalo, de gröna, undervisningsminister Li Andersson, vänsterförbundet och justitieminister Anna-Maja Henriksson, svenska folkpartiet.
Danmark fick som fjärde nordiska land en kvinnlig statsminister då Helle Thorning-Schmidt tillträdde efter valet 2011. Hon valdes till socialdemokraternas ordförande 2005 och var första kvinna även på den posten. I dag leds Danmark som bekant av hennes partikollega Mette Frederiksen, som var arbetsmarknadsminister och justitieminister i Thorning-Schmidts regering 2011 - 15.
Sveriges har visserligen aldrig haft en kvinnlig statsminister, men nog ett halvt dussin kvinnliga utrikesministrar (Karin Söder 1976 – 78, Margareta af Ugglas 1991 – 94, Anna Lindh 1998 – 2003, Margot Wallström 2014 – 19 och Anna Linde från 2019, och två kvinnliga finansministrar (Anne Wibble 1991 – 94 och Magdalena Andersson sedan 2014. Nämnas bör också att under sin tid som EU-medlem har Sverige alltid företrätts av en kvinna i kommissionen, Anita Gradin (1995 – 99), Margot Wallström 2000 – 10), Cecilia Malmström (2010 – 19) och Ylva Johansson från 2019.
Danmarks tre senaste kommissionärer har varit kvinnor, Mariann Fischer Boel (2004 – 09), Connie Hedegaard (2009 – 14) och sedan 2014 Margarethe Vestager. Finland representeras av Jutta Urpilainen, som är landets första kvinnliga kommissionär och var på sin tid den första kvinnan som socialdemokraternas partiledare och finansminister.
Självstyrelseområdena Färöarna, Grönland och Åland har också haft kvinnliga regeringschefer. Marita Petersen styrde Färöarna 1993, Aleqa Hammond var Grönlands landsstyreformand 2013 – 14 och sedan 2007 har Ålands fyra senaste lantråd varit kvinnor: Viveka Eriksson, Camilla Gunell, Katrin Sjögrén och Veronica Thörnroos (2019-).
Och alla nordiska parlament har haft eller har kvinnliga ordförande / talmän / presidenter.
I dag fullbordas den kvinnliga maktdominansen på nordisk nivå av att Nordiska rådets direktör heter Britt Bohlin och Paula Lehtomäki är Nordiska ministerrådets första kvinnliga generalsekreterare.
Med kvinnornas starka frammarsch inom politiken i Norden har vi förhoppningsvis kommit så långt att det inte i samband med varje utnämning behöver tas fast på könet. Kvinnor och män kommer och går på samhällets topposter. Det kan vara bra att hålla i minnet om Ernas, Katrins, Mettes eller Sannas efterträdare är män. Norden blir inte mindre jämställt för det.
Henrik Wilén
Bildkällor (kollage från vänster): News Oresund, Laura Kotila, NordForsk/Kim Wendt, Kuhlmann/MSC