För flera år sedan gjordes en gallup där det frågades av nordbor vart de skulle flytta om de inte fick bo kvar i sitt hemland. Resultat var ungefär så här: svenskarna skulle flytta till Norge och Danmark, norrmännen skulle flytta till Sverige och Danmark, danskarna skulle flytta främst till Norge, men också till Sverige medan finländarna helst skulle flytta till Sverige. Men ingen ville flytta till Finland! Som orsak uppgavs språket och okunskap om samhället.
Mobilitetsprogrammet Nordjobb, som funnits sedan mitten av 1980-talet och i många år förvaltats av Föreningarna Norden med finansiering av Nordiska ministerrådet, uppvisar samma trend. Finland är det lägst prioriterade landet när unga skandinaver och islänningar ansöker om sommarjobb via Nordjobb.
I en färsk undersökning (Inflyttning till Finland från Sverige och Norden – en statistisk översikt) gjord av den finlandssvenska tankesmedjan Magma, framgår en liten stigande trend att flytta till Finland från övriga Norden, men den är så liten att man inte skall dra några långtgående slutsatser på basis av den.
Enligt statistiken bor det 33 000 nordbor i Finland, 30 000 från Sverige och 3 000 från övriga Norden. Under 2000-talet har det flyttat 15 000 svenskar till Finland. På årsbasis flyttar cirka 1 000 nordbor till Finland av vilka 800 är svenskar och 200 från övriga Norden. Den överlägset största andelen – 43 procent – flyttar till Åland. 20 procent flyttar till huvudstadsregionen och en lika stor andel till helt finskspråkiga orter runt om i landet. Av alla nordiska inflyttare stannar färre än hälften i Finland, men det har under 2000-talet i alla fall gett en stabil permanent ökning på 5 000 personer.
Vilka är då orsakerna till att en del nordbor söker sig till Finland?
Magmas samhällsanalytiker Kajsa Kepsu, som gjort undersökningen, konstaterade på webbseminariet där resultatet diskuterades att den så kallade kärleksmigrationen förvisso är ett viktigt inslag, men inte är ett dominerande element. Arbete är en vanlig orsak, men det finns inget tydligt mönster.
Trefjärdedelar av inflyttarna har inga tidigare band till Finland, vilket är ett nytt fenomen. Migrationsforskare Östen Wahlbeck, docent vid Helsingfors universitet, konstaterade att merparten av inflyttande nordbor inte längre är återvändande sverigefinnar, utan att en växande andel består av svenskfödda personer utan finsk släktbakgrund. Många är över 24 år och i samplet finns många barnfamiljer.
Ola Kellgren, direktör för Nordiska ministerrådets institution Nordisk kulturkontakt, påpekade att det inte är lätt att rekrytera personal från övriga Norden till Finland. Alla nordiska institutioner skall ha en nordiskt sammansatt personal, men för Finlands del når man inte alltid målsättningen.
Varför?
Enligt Kellgren inverkar språket, många nordbor som är intresserade av att jobba nordiskt tvekar inför uppgiften att jobba i ett land där de inte förstår majoritetsspråket. Och för medföljande familjemedlemmar kan det vara en ännu högre tröskel även om Helsingfors har gott om svenskspråkiga skolor på alla stadier. En avgörande orsak till övriga nordbors ointresse för att arbeta i Finland är lönenivån, som är lägre i Finland än i till exempel Norge och Danmark.
När det gäller den aktuella coronakrisens inverkan på migrationen trodde debattörerna inte att den får någon större effekt på sikt. Traditionen av fri rörlighet är så stark i Norden att migrationen inte upphör på grund av tillfälliga pandemier.
Det får man hoppas. Och att Finland kunde marknadsföra sig bättre så att fler nordbor får upp ögonen för de möjligheter som finns. Apropå språket, finskan är inte ett så svårt språk som det allmänt hävdas. Finskan uttalas som den skrivs och skrivs som den uttalas...
Henrik Wilén
