Pandemin, som hållit världen och Norden i sitt grepp i snart ett år, aktualiserar tydligt behovet av samarbete i kristid. Som bekant går de nordiska länderna i otakt när det gäller att bekämpa covid-19, låt vara att Norden som referensram blivit uppenbar för de flesta och beslutsfattarna träffats virtuellt flitigare än någonsin. Det är bra att hålla kontakt för när, inte om, nästa kris drabbar regionen bör vi vara bättre utrustade för och förberedda på samarbete.
Man kan förvisso hävda att samarbetet inte fungerat på andra internationella plan (FN, EU) heller och att det är för mycket begärt att det ska fungera på nordisk nivå där varje lands beslutsfattare bara står till svars för det egna landets invånare. Helt riktigt, men eftersom vi ofta hävdar att det nordiska samarbetet är unikt och välfungerande borde det ha förpliktat regionens länder till någonting annat än vad vi sett det senaste året.
En av lärdomarna av pandemin är att krisberedskapen på nordisk nivå ska stärkas. Insikten sammanfaller med Björn Bjarnasons rapport om framtida samarbete om utrikes- och säkerhetsfrågor: Nordic Foreign and Security Policy 2020. Climate Change, Hybrid & Cyber Threats and Challenges to the Multilateral, Rules Based World Order. Björn Bjarnason har ett förflutet som isländsk justitieminister och kultur- och utbildningsminister. Han fick uppdraget av de nordiska utrikesministrarna hösten 2019 att leverera en uppföljning till den omtalade Stoltenberg-rapporten, som Norges tidigare utrikes- och försvarsminister Thorvald Stoltenberg (1931 – 2018) presenterade 2009.
Utrikes- och säkerhetspolitiken har traditionellt sett hört till de områden där de nordiska länderna har svårast att enas. Geografi och historia har spelat in. Efter andra världskriget misslyckades man med att bilda en nordisk försvarsallians och kalla kriget splittrade Norden även om man gärna talade om den ”nordiska balansen” för att framhäva någon form av harmoni.
Kalla krigets slut ändrade självfallet på konstellationerna och med Stoltenbergs rapport konkretiserades en del av planerna på ett tätare samarbete. Samma år (2009) grundades NORDEFCO, ett nordiskt samarbetsforum för försvarsfrågor, som numera har befäst sin position på ett område som tidigare var tabu. Stoltenbergs rapport innebar att de nordiska regeringarna, åtminstone på ett principiellt plan, kom överens om gemensamma målsättningar i utrikes- och säkerhetsfrågor.
I sin uppföljande rapport tar Björn Bjarnason inte fasta på direkt militära frågor, utan hans 14 förslag handlar om säkerhet sett ur ett brett perspektiv:
Ökad gemensam planering i klimatfrågan. Bland annat föreslås starkare nordiskt samarbete när det gäller klimatdiplomati.
Utveckling av gemensam nordisk klimatsäkerhet.
Samarbete mellan offentlig och privatsektor beträffande energiutbyte.
Gemensam hållning gentemot Kina i arktiska områden.
Samarbete kring havsforskning för att minska effekterna av klimatförändringar.
Gemensam hållning gentemot hybridhot.
Gemensam beredskap för pandemier.
Gemensamma regler som värnar demokratin i cyberrymden.
Samarbete beträffande ny teknologi och försvar mot IT-angrepp.
Modernisering av multilaterala organisationer.
Nordiskt samarbete om utrikestjänster för att utveckla en gemensam nordisk diplomati.
Utveckling av utlandsmyndigheternas roll.
Forskning om utrikes- och säkerhetsfrågor ska utvecklas.
Digital marknadsföring av det nordiska varumärket och nordiska värderingar.
Inget av förslaget är prioriterat, men det är klart att somliga frågor är lättare att ta sig an än andra. Samarbetet mellan det offentliga och privata understryks i många sammanhang. Noteras kan att rapporten inte förespråkar grundandet av nya nordiska institutioner för att främja och följa utvecklingen av samarbetet.
Nu gäller det för de nordiska regeringarna att följa upp rapportens rekommendationer och gå in för konkret samarbete punkt för punkt. En första vink om den beredskapen fås antagligen på webinariet Hanalys den 10 februari då Hanaholmen – kulturcentrum för Finland och Sverige samlar alla nordiska utrikesministrar till virtuell diskussion under rubriken Five perspectives on the climate change.
Förhoppningsvis leder diskussionen om de fem perspektiven småningom till en gemensam hållning. Björn Bjarnasons rapport är, i likhet med Stoltenbergs rapport, föredömligt kort. Eftersom rapporten beställdes av de nordiska utrikesministrarna finns den endast i engelsk språkversion, men om den har ambitionen att vara något annat än en akademisk övning för den del av samhällseliten som sysslar med dessa frågor bör den översättas till alla fem huvudspråk i Norden.
Henrik Wilén
