Från Skottlands nordligaste öar är det kortare väg till Polarcirkeln än vad det är till London. De historiska och kulturella banden till Norden är starka. Shetlands- och Orkney-öarna var en del av dansk-norska riket (ursprungligen norska kronkolonier) fram till 1468 då danska kungen Christan 1 pantsatte dem. På 16- och 1700-talet försökte danska kungar lösa in ögrupperna. Och så sent som i början av 1900-talet uppvaktades skandinaviska länder av lokala beslutsfattare i hopp om att panten skulle inlösas!
I dag är kontakterna till Färöarna täta. Skottarna delar även nordbornas passionerade inställning till brända och destillerade drycker så de skulle passa bra in på moderna vikingablot...
Brexit ställer Skottland i en ny situation och debatten om att träda ut ur Förenade kungadömet och ansöka om EU-medlemskap väcker intressanta perspektiv. Kanske skottarna också kunde tänkas vara intresserade av nordiskt samarbete? Och vad skulle Nordiska rådet svara om de knackade på dörren?
När skottarna 2014 folkomröstade om självständighet tackade drygt 55 procent nej. Resultatet ansågs vara riktgivande för decennier framåt, men efter att 62 procent av skottarna röstade emot Brexit har spekulationerna fått nytt bränsle. Och efter att Brexit trätt i kraft är Skottland igång med att positionera sig i den nya politiska omgivningen. Får man tro Skottlands försteminister (motsvarar statsminister) Nicola Sturgeon, Scottish National Party, är det bara fråga om tid innan landet lösgör sig från UK och ansöker om medlemskap i EU. Hon får stöd för sitt resonemang i de flesta gallupar som presenterats det senaste året.
Skottland går till parlamentsval i maj och om Sturgeons SNS får stark uppbackning är det sannolikt att hon går in för en ny folkomröstning om självständighet. En logisk följd av självständighet skulle var att ansöka om EU-medlemskap och även om det krävs ett godkännande av alla 27-medlemsländer är det knappast troligt att en skotsk ansökan skulle stoppas i något av parlamenten.
Hur som helst. Skottland blickar norrut. 2019 presenterade regeringen studien ”Arctic Connections – Scotland´s Artic Policy Framework” som lägger grunden för utväxling av erfarenheter mellan Skottland och länder i arktiska regionen. Rapporten tar upp utbildning, forskning och innovation, kulturella band, samhällsbygge, klimat- och miljöfrågor och hållbar ekonomisk utveckling. I förordet påpekar ministern för kultur, turism och utrikesärenden, Fiona Hyslop, att Skottland är en port till Arktis och har mycket att erbjuda när det gäller samarbete med länderna i norr.
EU-landet Skottland skulle utan tvekan föra Norden politiskt och ekonomiskt närmare de skotska högländerna och nu när Storbritannien kapat banden till europeiska studenter genom att ha dragit sig ur Erasmus-programmet kunde nordiska studenter vallfärda till Edinburgh, Glasgow och andra skotska studiestäder istället.
Det finns naturligtvis många hinder på vägen till skotsk självständighet och EU-medlemskap, men vem hade trott att Estland, Lettland och Litauen en dag frigör sig från Sovjetunionen och blir medlemmar i EU och Nato. I början av de baltiska staternas självständighet spekulerades det flitigt om huruvida de också gjorde anspråk på att ansluta sig till Nordiska rådet. När Estlands dåvarande utrikesminister (och sedermera president) Toomas Hendrik Ilves höll sin första presskonferens 1996 framhöll han att ”Estonias aim is to become Nato-member, EU-member and just another boring scandinavian country...”
Men det var självfallet Unionen och Atlant-samarbetet som hade högsta prioritet. På nordisk nivå nöjde sig balterna med medlemskap i Nordiska investeringsbanken.
För att agera pro-aktivt och stärka banden till Skottland kunde det officiella nordiska samarbetet öppna ett informationskontor i Edinburgh (i stil med kontoren i de baltiska huvudstäderna), och den dagen skottarna blir självständiga kunde kontoret byggas ut till en gemensam ambassad för de nordiska länderna. En lämplig övning i praktiskt och pragmatiskt nordiskt samarbete.
Henrik Wilén
