Nordbor brukar ofta hävda att intresset för naturen och därmed miljömedvetenheten är ett typiskt nordiskt särdrag. Därmed må vara hur som helst, men det går inte att bestrida att Norden är sent urbaniserat jämfört med många andra regioner och att nordbor i allmänhet har ett nära förhållande till naturen inte minst tack vare traditionen med sommarhus, fjällvandringar, båtliv etc. Och faktum är att den moderna miljörörelsen har en stark nordisk prägel.
Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland (f. 1940) har stor andel i att Norden profilerat sig på miljöområdet. När hon 1974 utsågs till Norges miljöminister betraktades natur- och miljöfrågor som ett särintresse och ett politiskt sidospår. Gro gjorde miljöpolitik till en viktig fråga och lyckades skapa offentlighet kring miljöproblemen. Och i egenskap av statsminister införde hon CO2-avgifter för den norska oljeindustrin!
Hennes engagemang väckte internationellt intresse och 1987 utkom den banbrytande FN-rapporten Vår gemensamma framtid, som hade sammanställts av en internationell kommission som bar hennes namn. Brundtland-rapporten blev något av en bibel för miljörörelsen och Gro kom att spela en avgörande roll för att begreppet hållbar utveckling blev en del av politiska agendan i stora delar av världen.
Brundtland-rapporten satte fokus på globala utmaningar, bland annat befolkningsökning, livsmedelsäkerhet, ekosystemets mångfald, miljövänlig energi och industrins utsläpp samt storstädernas miljö. De politiska följderna märktes till exempel genom att gröna så kallade ensaksrörelser utvecklades till politiska partier som tog säte i parlamenten. I Finland blev de Gröna Nordens (och Europas) första regeringsparti 1995 och har sedan dess suttit i många regeringskoalitioner. Partiet ingår i den sittande regeringen, liksom Miljöpartiet i Sverige. Och Island leds sedan 2017 av vänstergröna statsministern Katrin Jakobsdóttir.
Norden bidrog starkt till utvecklandet av FN:s 17 världsmål och har ett stort ansvar för uppföljningen fram till 2030. Det var också temat för Föreningarna Nordens 100-årsjubileumsseminarium i Köpenhamn 2019. Som ett led i denna fokusering har de nordiska statsministrarna i sin vision för det nordiska samarbetet 2030 slagit fast utvecklingen av ett grönt, konkurrenskraftigt och social hållbart Norden.
Alla dessa politiska manifestationer till trots är det en beslutsam svensk tonåring, numera känd världen över, som lyckats väcka allmänhetens, och i synnerhet ungdomens, intresse för klimat- och miljöfrågor. Utan en stor organisation bakom sig och formell position har Greta Thunberg (f. 2003) fått beslutsfattarna att lyssna till ungdomens röst. Den som oroar sig över att ungdomar är passiva och ovilliga att ta initiativ kan bara följa med Gretas framfart och det enorma engagemang som märktes tydligt i gatubilden i många storstäder (innan coronan slog till).
Man kan självfallet vara av olika åsikt om hennes globala kampanj, men det faktum att hon lyckats engagera en hel generation och fått en hel del av världens ledande politiker och näringslivstoppar att ta klimat- och miljöfrågor på allvar är en historisk bedrift. Hennes budskap är enkelt: åtgärderna är inte tillräckliga och det går för långsamt.
Att Greta fick Nordiska rådets miljöpris 2020 kom knappast som en överraskning, eller att hon inte brydde sig om att komma till sessionen i Stockholm för att ta emot priset. Enligt uppgift har Greta återgått till skolarbetet i höst. Under hennes så kallade sabbatsår uppträdde hon ställvis som en sträng lärare som gav oss extra läxor. Förhoppningsvis leder det på kort sikt till mer än symbolpolitik från världens regeringar.
Henrik Wilén
Bildkälla Greta Thunberg: Athulg
Bildkälla Gro Harlem Brundtland: Kjetil R