Många utanför Norden beundrar den så kallade nordiska modellen, som är ett hopkok av alla tänkbara fungerande lösningar i de fem nordiska länderna. Under normala omständigheter har de fem nordiska länderna hög ekonomisk produktivitet, social jämlikhet och medborgarna känner stor tillit till myndigheter och dessutom brukar nordborna placera sig högt på FN:s lista över lyckliga invånare. Lyckan kan knappast mätas eller rangordnas, men rankingen avser samhälleliga förutsättningar för att folk ska kunna känna sig lyckliga (eller kanske snarare tillfreds med livet).
Vad är då hemligheten bakom Nordens framgång? David Brooks, kolumnist i New York Times, försökte sig tidigare i år på en förklaring. Han konstaterade att progressiva personer hävdar att Nordens framgång beror på att länderna är generösa välfärdsstater, medan nyliberaler påpekar att det handlar om öppna marknader och en tredje grupp understryker att de nordiska samhällena är väldigt homogena, åtminstone i internationell jämförelse.
Enligt Brooks stämmer inget av ovanstående påståenden. De nordiska länderna var etniskt ännu homogenare under 1800-talet när de var lutfattiga och ekonomierna tog fart på 1870-talet långt innan de hade etablerat någon form av välfärdsstat. Brooks svar i all sin enkelhet: Framgången beror på en klok utbildningspolitik, som började med folkbildningen på 1800-talet och följdes upp av i praktiken fri skolgång från grundskola till universitet.
Den nordiska eliten begrep redan för närmare 150 år sedan något som den amerikanska eliten inte har insett ännu i denna dag: För att länder ska utvecklas till välmående samhällen bör den outbildade delen av befolkningen få tillgång till skolor redan i tidig ålder och livslångt lärande bör uppmuntras.
Norden kopierade det tyska begreppet Bildung (bildning) som egentligen inte har en direkt motsvarighet på engelska. Kopian förädlades i Norden till något som kunde kallas folkbildning. Det var inte bara utbildningsinstitutioner som undervisade folk, även fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och andra medborgarrörelser ägnade sig åt folkbildning vilket understöddes av beslutsfattarna som insåg att det bidrog till industrialismens framväxt. Självständigt tänkande människor är kapabla att fatta beslut inte minst tack vare att de har ett rikt inre liv.
Bildung innebär, enligt Brooks, att individen mognar och är beredd att påta sig ett större ansvar för sitt eget liv, för familjen, släkten, arbetsplatsen och omgivningen i stort. Därmed bidrog folkbildningen till att nordborna identifierade sig med nationen, i högre grad än européerna som närmast identifierade sig med det lokala, och därmed lade grunden för framgångsrika samhällen.
Brooks framhöll också att tillit inte uppstår av sig själv, utan måste odlas och där har folkbildningen en given uppgift. Det bör vi i Norden ta fasta på nu när tilliten till varandra ska byggas upp efter coronokrisen.
För Föreningarna Norden innebär det en välkommen chans. Det finns ett tätt nätverk av folkhögskolor, 10:e-klasser (Finland) och ”efterskole” (Danmark) genom vilka ungdomen kan nås och dessutom ett tätt nätverk av vuxenutbildningar inom olika medborgar- och arbetarinstitut som Föreningarna kan samarbeta med både på lokal, regional, nationell och nordisk nivå.
Det behövs en uppdatering av vad Norden är och vad Norden står för. Och det behövs en fokusering på regionernas Norden där folk i gränsregionerna står närmare den nordiska grannen än landets maktcentra i huvudstaden.
Henrik Wilén
