För att Norden på allvar ska bli världens mest integrerade region krävs att länderna i regionen har likartade lösningar i de grundläggande frågorna som säkerhet och ekonomisk politik. Oftast har förändringar på den stora världsscenen gett det nordiska samarbetet en puff framåt.
Första världskriget (1914 – 18) innebar en vändpunkt i de skandinaviska kontakterna. Kriget hotade inte bara ländernas neutralitet, utan också varuförsörjningen. Intresset för samarbetet ökade när kulturfolk, näringslivet och politikerna gjorde gemensam sak. Resultatet var att Föreningarna Norden i Danmark, Norge och Sverige grundades i april 1919. Några år tidigare hade Finland lösgjort sig från sin position som ett Storfurstendöme under den ryska tsaren och Norden fick ytterligare en självständig stat.
Som en följd av andra världskriget och det misslyckade försöket att grunda en nordisk försvarsunion blev Danmark, Norge och Island medlemmar i Nato 1948, medan Sverige gick in för neutralitetspolitik och Finland tvingades in i en försvarspakt, VSB-pakten, med Sovjetunionen. Några år senare (1952) formaliserades det officiella nordiska samarbetet när parlamentens samarbetsorgan Nordiska rådet grundades.
Finlands och Sveriges EU-medlemskap (1995) försvagade den nordiska integrationen under många år när regeringarna anpassade sig till den europeiska integrationen, som Danmark delvis anslutit sig till redan 1972.
Det är inte uteslutet, snarare sannolikt, att Rysslands anfallskrig i Ukraina resulterar i en tätare nordisk integration på försvarsområdet om och när Finland och Sverige blir Nato-medlemmar. Då kommer det allt tätare nordiska säkerhets- och försvarssamarbetet, som pågått i många år, att formaliseras i en allians med ett starkt nordiskt block.
Återstår att se om kriget, som ser ut att leda till en bredare europeisk kris, även får följder för de nordiska ländernas EU-engagemang. Danska regeringen har aviserat en folkomröstning om ett av de fyra undantagen, försvarsundantaget, men eftersom danska folkomröstningar tenderar att resultera i ett nej får vi vänta med spänning om Danmark efter 50 års tvekan är redo att bli fullvärdig medlem av EU. Och om krisen kan få Norge och Island att rucka på sina positioner i förhållande till europeisk integration.
Med tanke på ambitionen att utveckla Norden till världens mest integrerade region skulle det vara logiskt att alla nordiska länder även hade en gemensam valuta. Men i dag förefaller det inte särskilt sannolikt att de skandinaviska monarkierna är redo att avstå från sina kronor.
Henrik Wilén
