Varför i all världen tog Sverige som stat, åtminstone till en början, och svenskarna så lätt på pandemin i jämförelse med sina nordiska grannar där de kvinnliga statsministrarna snabbt påtog sig rollen som den bestämda mamman (Mor Mette, Jern-Erna och Stränga Sanna) som höll barnen (medborgarna) i Herrans tukt och förmaning tills det värsta var över. Den frågan har Sveriges grannar ställt sig många gånger under pandemin.
I boken Vi som inte var med i kriget (Carlssons bokförlag) ger journalisten Bengt Lindroth frågeställningen ett sammanhang och försöker svara på frågan varför. Lindroth är sällsynt väl skickad att skriva en bok om detta tema. Få skribenter i Norden – om någon – känner de nordiska samhällena så väl som Lindroth och kan föra ett resonemang som håller också för en kritisk granskning.
I egenskap av journalist har han bevakat nordiska frågor i ett halvt sekel (!), som radioreporter i 30 år på Sveriges Radio (bland annat som korrespondent i Norden), som ledarskribent på Expressen och som kolumnist i Upsala Nya Tidning, Sydsvenskan och finlandssvenska Hufvudstadsbladet. Därtill kommer de insiktfulla böckerna, Härlig är Norden - en reporters uppenbarelser (2012) och Populism och nationalism i Norden (2016), från hans flyhänta penna.
Den röda tråden i Lindroths bok är att Sverige saknar krisberedskap och förmåga att hantera allvarliga kriser i modern tid, eftersom landet inte drabbades av andra världskriget lika dramatiskt som de nordiska grannländerna. Han går systematiskt igenom hur de övriga nordiska länderna drabbades av kriget och vilka följder det fick inte bara för framtida beslut, utan även vilken effekt det hade på samhällsklimatet och underhållningsindustrin.
I övriga Norden var kriget en dödsallvarlig sak, bokstavligt talat, medan det i Sverige ofta innehöll ett stänk av humor. Jämför finska Okänd soldat (både bok och film), norska filmen om krigshjälten Max Manus och danska filmen Citronen og Flammen med svenska beredskapsfilmer av typen Soldat 113 Bom. Lindroth pekar på samma skillnad i den krigstida och efterkrigstida musiken i de nordiska länderna. Allvar och saknad i Danmark, Finland och Norge och en glättigare framtoning “Någonstans i Sverige”.
Lindroth finner rötterna till det svenska utanförskapet i statsminister Per Albin Hanssons agerande under kriget. Den böjliga neutraliteten lade grunden till Sveriges kluvna attityd till Nato och EG/EU och märks, enligt Lindroth än idag. I sin förklaringsmodell använder sig Lindroth av fyra etiketter: 1) förståelsegap (Sveriges brist på förståelse för grannarnas erfarenheter), 2 Utanförskap (som den svenska linjen gav upphov till), 3) erfarenhetsunderskott (som myntats av litteraturvetaren Peter Luthersson och som syftar till att svenska författare hade svårt att före, under och efter kriget ta till sig det hemska som skett I Europa), och 4) den europeiska lidandegemenskapen (som Lindroth menar att Sverige på 1990-talet upptäckte att man varit en del av).
Mycket av vad Lindroth skriver kan man hålla med om. Å andra sidan ställer sig frågan osökt: Hur mycket reflekterar dagens politikergeneration i allmänhet och yngre medborgare i synnerhet över Sveriges agerande under andra världskriget och vilka konsekvenser det fortfarande kan tänkas ha på samhällsklimatet. En sak är däremot uppenbar för en utomstående – Sverge saknar krisberedskap i många frågor.
Lindroth, som med fog betraktar sig som “nordist” tvingas konstatera ett det nordiska samarbetet krackelerade under pandemin. Då när samarbetet hade behövts som mest. Diskussionen i Norden var allt annat än konstruktiv, tvärtom, rena smutskastningen och misstänkliggörande av grannen när det var som värst. Vart tog tilliten vägen? frågar sig Lindroth och det är han inte ensam om.
Henrik Wilén
